Sol och bad och en euforisk sköldpaddsupplevelse

I lördags morse var det dags för vidare färd mot nordväst, närmare bestämt den lilla staden Tamarind på Stilla Havskusten. På vägen stannade vi i några mindre städer för kaffe och lunch. Ann-Marie och jag hittade ett lugnt fint ställe där vi åt grillat kött som var riktigt gott. Jag måste annars säga att jag inte är överväldigad över maten vi hittills har ätit. Den är inte precis dålig, men den är inte heller någon höjdare. Men dyr är den, minst lika dyr som i Sverige, ofta dyrare. Även alkohol är dyrare än jag trodde det skulle vara. Souvenirershoperna har också priser som är betydligt högre än jag har sett någon annanstans. 50 kronor för en kylskåpsmagnet till exempel. Det kostar de inte ens i Norge. Jag vet inte var lönenivån ligger här, och invånarna handlar förstås inte i turiststråken, men även priserna i supermarknaderna och andra livsmedelsbutiker är ganska höga.

På vägen nordväst kom vi snart in i ett helt annat landskap, torrare och glesare mellan träden, lite stäpplikt. Solen gassade och även om det snabbt blev för hett för mig, så var det skönt att äntligen få en dag helt utan regn. Den första på resan faktiskt. Vi kom fram till Tamarind på eftermiddagen och Lisa, som jag delar rum med här, och jag skyndade oss till den långa stranden som staden ligger längs. Fler från gruppen kom snart, och det var ljuvligt att bada i de härliga vågorna. På kvällen åt vi en god middag på en av restaurangerna som ligger på stranden. Det var härlig lördagskvällstämning i staden med musik och shower på olika ställen, och vi pratade om att gå och dansa på något latinoställe, men tröttheten tog överhanden, så det blev inget av det.

Nästa morgon hade Marina och jag bokat in oss på en ridtur. Jag kan ju inte rida, och Marina hade bara ridit lite som barn, så vill ville båda ha lugna hästar. Det fick vi också, och det var riktigt roligt. Vi red först över ett litet berg på en grusväg i skogen och kom sedan ner till stranden som vi red längs. Vi var ute cirka två timmar, och det var riktigt roligt. Jag travade för första gången utan att vara rädd, och det räckte för att jag skulle bli nöjd. Vi såg vackra blommor längs vägen, hörde och såg några fåglar och en leguan. Vi passerade enkla bostäder på landsbygden och stora dyra villor närmare staden. Jag borde verkligen lära mig rida. Hästar är så fina och det är ett trevligt sätt att se naturen på.

Jag vilade och skrev lite sedan när det var som varmast mitt på dagen, och gick sedan till stranden där jag badade en stund tillsammans med Maria. På kvällen var det pinkparty. Den som har rest med Rosa Bussarna vet vad det är. Det är helt enkelt en helt vanlig fest med mat och mycket dryck (om man vill) där alla ska vara klädda i rosa, gärna fantasifullt. Det blev det som vanligt, och vi hade en kul kväll tillsammans hela gruppen, Jag som annars brukar tillhöra de sista i säng (och första uppe) har hittills på resan varit ovanligt trött och var en av de tidigaste som bröt upp från festen. Sov som ett barn när Lisa kom in en stund senare.

Måndagmorgonen började Lisa och jag med att gå till stranden där vi promenerade. Den är flera kilometer lång, så man kan gå länge. Vi badade förstås en stund och sedan funderade på att vada eller simma över flodmynningen i ena änden av stranden. Men en man som hade en båt liggande där påstod att krokodilerna kan komma ända dit. Vi trodde att han bara sa det för att han ville att vi skulle åka över med hans båt, men bestämde oss hur som helst för att inte ta oss över eftersom det såg både längre, djupare och mer strömt ut än vi hade trott på håll. Vi skippade alltså det och vände. Sen fick vi höra att bara en stund senare såg några av våra reskamrater en krokodil i vattnet nära stranden!

Efter promenaden satte jag mig i skuggan vid poolen på vårt hotell en stund och sedan simmade jag lite. När jag steg upp ur vattnet kände jag att något hade hänt i örat, och det kändes inte som att det bara var vatten... Jag har känt att det inte varit helt okej ett tag (jag har ju varit öronbarn hela livet) och nu var det antagligen så att jag hade en vaxpropp som hade flutit ut lite av klorvattnet och lagt sig helt mot trumhinnan. Jag var som i en bunker och kände snart att jag måste få öronen spolade. Sagt och gjort, jag gick till närmaste läkarmottagning, där jag fick träffa en doktor efter 35 minuter, Han undersökte mig noggrant, det vill säga ställde några frågor och tog feber, samt konstaterade det jag redan visste, att jag hade en stor vaxpropp i höger öra och även en i vänster. Öronen spolades, och vips var allting bra igen. Det kostade 50 dollar, men det var det värt! (Det kostar ju för övrigt 200 spänn hemma, och då står ju ändå skattepengar för största delen av kostnaden.) Dr. Luis hade en vacker surfingbräda av trä på väggen och ett par foton på en surfare som förmodligen var han själv. Så kan det vara i Costa Rica.

På eftermiddagen tog jag en liten fotopromenad på stranden. Det ligger många små vita spiralformade snäckor överallt. Vet inte vad de heter, men jag har plockat ett gäng, de är fina.

På kvällen var vi iväg på något riktigt intressant och läckert. Vi åkte till en strand där de stora Stilla Hanvssköldpaddorna går upp och lägger ägg. Just nu är det den tid på året när de gör det, och i år har de sett sköldpaddor så gott som varenda dag. Vi gick längs stranden i månsken, bara en sån sak. Månskenet var fint, men är egentligen inte så bra när man vill se sköldpaddor, för de vill ha mörker. Vi fick i alla fall se fem stycken honor komma upp ur vattnet. De gör ”traktorspår” efter sig som är runt halvmeter breda, så det är lätt att se var någon har gått upp. Fyra av de fem tyckte det var för ljust i månskenet så de vände och gick ut i havet igen. En började gräva en grop att lägga äggen i och när hon hade hållit på en stund kunde vi gå nära och se hur hon grävde med bakbenen. Vi ålade i sanden ända fram till gropen och var så nära så vi kunde ha rört vid henne. Det var euforiskt att ligga där och se henne mitt framför ögonen. Sanden var lite för torr på platsen hon hade valt så en del av den rann ner i gropen hela tiden, och hon slutade gräva. Då var det spännande för oss som stod i mörkret en bit ifrån att se om hon skulle gå ner i vattnet igen eller välja en annan plats att gräva och lägga äggen. De kan vänta i 72 timmar innan de värper, så det är inte ovanligt att de går ner i vattnet igen och antingen simmar till en annan strand eller väntar till nästa dag. Till vår stora glädje flyttade hon sig bara en liten bit och började snart gräva igen. Efter tjugo minuter eller så började hon lägga äggen! Ett efter ett ploppade de ner i gropen och hamnade i en liten hög. En sköldpadda lägger mellan 80 och 150 ägg innan hon gräver igen gropen, går ut i havet igen och simmar 3000 km från platsen. Hon har med andra ord ingen som helst modersinstinkt, och tur är väl det, för så gott som alla ägg blir föda åt andra djur, och även de nykläckta ungarna är viktig näring för fåglar, ormar och fiskar. Faktum är att bara ett av tusen ägg blir en vuxen sköldpadda.

Men – det är inte bara andra djur som tar för sig av äggen. Även människor roffar åt sig, och då ofta alldeles för mycket så att det blir för lite kvar till dem som verkligen behöver dem för sin överlevnad, och för att det ska bli tillräckligt många vuxna sköldpaddor. Det är väldigt lätt att hitta äggen eftersom honans spår är så stort och tydligt. Människor går dit och gräver upp dem så snart hon har gått ner i vattnet igen. För att skydda äggen har därför volontärer börjat flytta dem. När vi var där var det en tjej som plockade upp äggen och la dem i en påse. Hon gjorde det medan honan ännu värpte, och så grävde hon ner dem i en annan grop som inte gick att avslöja. På det sättet räcker maten till fler, och fler ägg blir vuxna sköldpaddor som lägger nya ägg.

Halva resan har gått och om jag ska sammanfatta intrycken från Panama och Costa Rica lite, så måste jag nog säga att båda länderna är rikare och mer välutvecklade än jag hade väntat mig. Det är generellt hög standard på bostäder, man ser många nya bilar och människorna ser ut att ha det bra. Det är trevligt och intressant att nästan ingen röker, vilket åtminstone i Panama beror på att rökning enligt lag är förbjudet på alla allmänna platser. Det är dyrt att turista i båda länderna, och särskilt i Costa Rica där priserna ofta är högre än i Sverige, men stämningen är avslappnad och mycket tryggare än många föreställer sig. Båda länderna är mycket vackra och har en flora och fauna som inte många andra delar av jorden kan mäta sig med. Klimatet däremot är inget som tilltalar mig. För varmt och för regnigt.

Några bilder från Tamarind kommer här:

 

 

 

 

 

Vulkanen som inte ville visa sig

I onsdags kväll kom vi fram till nästa stopp vid vulkanen Arenal. Den sticker upp ur regnskogen som en sockertopp. Fast inte vit utan grön eftersom det växer träd uppför så gott som hela vulkanen. Bara längst upp går det mörka fåror som gamla utbrott har skapat längs sluttningen. Även här är fuktigheten hög och toppen ligger för det mesta i moln och dimma. Idag när solen sken ganska länge trodde jag att vi kanske skulle få se toppen, och molnen steg också, men inte tillräckligt innan det molnade på igen. Arenal är aktiv, och nu är det en period med mer aktivitet i den, så det är inte tillåtet att vandra upp på den. Området omkring den är nationalpark, med regnskog, vattendrag och en stor fin sjö. Det är väldigt vackert.

Nästa dag var vi ett gäng som åkte till ett berg en bit därifrån där det finns en linbana upp genom regnskogen till bergets topp. Därifrån kan man åka zipline ner, vilket några gjorde. Vi var åtta stycken som i stället valde att gå ner på stigar genom regnskogen. Vädret var fint och det kom bara en störtskur. Vi passerade ett högt vattenfall som kastade sig nerför det branta djungelberget. På tre ställen har de byggt hängbroar över djupa sänkor. Broarna är mellan cirka 130 och 150 meter långa och man går på dem bland trädtopparna. Det var roligt och fascinerande att se djungeln uppifrån. Vi såg en del fåglar, men tyvärr inga apor eller någon riktigt färggrann papegoja. Vi fick också stifta nära bekantskap med en nyfiken näsbjörn. Det var en riktigt trevlig promenad som tog ett par timmar.

På tillbakavägen bromsade chauffören plötsligt bussen. Han hade sett en orm i gräset vid vägen. Vi gick ut och tittade på den där den låg och nyfiket tittade tillbaka, bara två meter från vägen där vi stod. Den var ungefär en och en halv meter lång och gul och svart i ett vackert mönster. Chauffören sa att den inte är giftig, men vi gick förstås ändå inte nära eftersom vi inte visste vad det var för orm, och gult och svart är ju ofta varningsfärger i naturen. Jag fick ett par riktigt bra bilder av den, och vet nu att det var en mexikansk tigerråttsnok. Hade jag vetat det när vi såg den hade jag tagit upp den och tittat närmare på den. Den är nära besläktad med majsorm som jag ju är van att hantera.

Vi såg också en näsbjörn kila över vägen, och sedan stannade chauffören på ett ställe där det satt en sengångare med unge. Ungarna har det tryggt på mammans mage där hon hänger upp och ner på en gren och ibland rör sig lite grann. De håller en fart på ungefär en meter per dygn. Det såg ut som om den här ungen höll på att lära sig hänga själv i grenen. Det var riktigt roligt att se.

I vulkaniska områden finns det ju ofta varma källor. På kvällen åkte vi allesammans till en badanläggning som är byggd på varma källor. Det var olika pooler med olika temperatur upp till 44 grader. Det fanns också en större badpool med normal badvattentemp och två vattenrutschbanor. Det var kul och härligt att bada i de olika poolerna och åka lite vattenrutschbana (även om det kändes iskallt att gå ner i det vattnet efter det varma). Medan vi badade grillade vår toppenreseledare Tanja och våra lika toppenbra chaufförer kött och annat gott som vi åt efter badet. Det var en trevlig kväll, och jag måste säga att vi är en jättebra grupp. Inga sura miner och inga störiga självupptagna personer.

Vi bodde i en liten by nära vulkanen och det var 2 km in till staden La Fortuna. Nästa morgon gick flera av oss dit för att se på den och göra några inköp. Vi tittade på kyrkan och gick på en marknad, och köpte kaffe och glass, bland annat. Vädret var fint och när vi gick tillbaka mitt på dagen var det riktigt varmt. Vi såg en sengångare i ett träd alldeles intill vägen där vi gick. Nästan där vi bor finns en butik med egen tillverkning av träföremål, både mindre saker som prydnader, fat och skålar, men även jättestora skulpturer. Jag gick in där och tittade och upptäckte då hur fantastiskt vackert mangoträ är. Det fannst jättefina saker i mangoträ, men jag bestämde mig för att vänta med att köpa något eftersom mango faktiskt inte växer i så fuktiga områden som vi var i. När vi kommer längre norrut till ett torrare klimat ska jag se om jag hittar något jag vill ha i mangoträ.

Resten av den dagen tog jag det lugnt, vilade, chattade med dem därhemma och skrev lite. kommer

Här är några foton från Arenalområdet. Bilderna på ormen och sengångarungen är jag ganska nöjd med.

 

 

 

Spännande djur i fantastisk natur

Bananer, bananer, bananer. I vissa delar av Costa Rica finns det bananplantager så långt ögat kan nå. Och naturligtvis säljs det också bananer överallt. Ananas är en annan stor produkt, ja landet är faktiskt den största producenten av ananas i världen. Costa Ricanerna äter mycket frukt till frukost, och just nu är det säsong för bland annat melon, ananas och papaya så det får vi till frukost varje dag.

När vi hade ätit frukost i Limon i måndags åkte vi vidare norrut. Mellan de stora fruktplantagerna och andra odlingar är det även här i Costa Rica mest regnskog. Det rinner också flera floder genom landet.

Vid lunchtid kom vi till staden Puerto Veijo som präglas av de stora vågorna längs den karibiska stranden som staden ligger vid, det till säga surfing. Det andra markanta inslaget i staden är reggea. Barer, restauranger och butiker har surfing- och reggeastuk. Vi åt lunch och promenerade sedan omkring bland kommersen. Några tog sig ett dopp och ett gäng åkte iväg till en lokal chokladproducent som visade hur kakaoodling går till. Jag skippade det eftersom det inte är så länge sedan jag besökte en sådan.

Ett par timmar senare kom vi fram till den plats där båtarna går ifrån till nationalparken Tortuguero, och den lilla staden med samma namn. Staden ligger på en smal landremsa mellan floden och Karibiska Havet. Vi åkte med flodbåten i cirka 45 minuter. Floden kantas av djungel och vi såg några fåglar och en leguan vid stranden.

När vi kom fram var det första vi gjorde att hyra gummistövlar. Det behövs. Marken är blöt och luftfuktigheten hög. Det regnar ofta. Ibland kommer det bara ett stilla regn, ibland vräker det ner.

Innan jag fortsätter har jag tänkt citera vad som står i wikipedia om Costa Ricas växt- och djurliv. Min text kommer nämligen inte att på långa vägar beskriva hur fantastiskt det verkligen är. Så här står det i wikipedia:

"Costa Rica är hem för en stor mångfald av växter och djur. Trots att landet endast upptar 0,1% av världens totala landmassa, så uppgår den biologiska mångfalden till hela 5% av världens djur och växter. Något som motsvarar mellan 500 000 och en miljon olika arter i flora och fauna. Däribland 50 000 olika arter av insekter, över 1 000 orkidéarter, 800 ormbunksväxter (fler än hela Nordamerika och Mexiko tillsammans), 208 olika djurarter, 850 fågelarter och lite drygt 200 reptilarter, varav ungeär hälften är ormar. Hela 27% av Costa Ricas yta är avsatt för nationalparker, naturreservat, naturskyddsområden eller någon annan form av skyddat område, främst statligt, men även privatägt. Med mer än en fjärdedel av landets totala yta reserverat för djur och miljö är Costa Rica det land i världen med störst procentuell mängd naturskyddsområden.

En av de främsta anledningarna till Costa Ricas biologiska mångfald är att landet, tillsammans med Panama bildade en länk som sammankopplade kontinenterna Syd- och Nordamerika för cirka tre-fem miljoner år sedan. Denna länk tillät de väldigt olika flororna och faunorna att blandas."

Som alla förstår får vi bara se en bråkdel av allt detta. Men jag tycker inte det är mindre häftigt för det. På kvällen när det mörknade gick några av oss en nattvandring på landtungan utanför staden. Vi såg några färggranna grodor, tre små ormar, en knallgrön leguanunge, ett par stora leguaner högt uppe i trädtopparna, ett par sengångare och en liten söt trädpiggsvinsunge som kom gående på en elledning ovanför oss. Vi såg också några stora fina syrsor, spindlar och gräshoppor. Det var roligt att gå där i mörkret och spana med ficklampan efter något spännande på blad och grenar i den täta vegetationen.

Nästa dag började med uppehåll och lite sol. Då blev det kanottur i djungeln. Vi åkte i stora kanoter som mer ser ut som stora roddbåtar, men som man paddlar för att ta sig fram. Det var en trevlig tur på en smalare flodarm och i träskmarken. Vi fick se en krokodil som låg och chillade på en stock, ett par kajmaner i gräset, en sköldpadda som hade klättrat upp på en stock för att se sig om, ett par sengångare högt uppe i träden, hägrar, kungsfiskare, spindelapor, vrålapor och flera fina fåglar som jag inte har hunnit kolla upp. Vi hade tur med vädret och det kom bara några stilla regnskurar - ända tills vi fick se en vrålapa som på nära håll hängde upp och ner i svansen och tog sig frukt med händerna. Det var riktigt roligt att se, men just då kom också regnet. Att ta på sig regncapen medan vi tittade på apan var inte ett alternativ och sedan var det ingen vits eftersom vi då redan var genomblöta. Sedan störtregnade det hela vägen tillbaka. Man har inte roligare än man gör sig.

Jag tog en varm dusch och sedan gick vi för att äta. Jag kände mig hängig, men tänkte att det nog går över när jag har fått i mig mat eftersom jag också var hungrig. Efter maten gick jag tillbaka till hotellet och la mig för att vila en stund. Vaknade av att jag huttrade och frös som en hund. Det blev inte mycket mer gjort den kvällen, men vid 19-tiden gick jag i alla fall till supermarknaden och köpte något att få i magen innan jag somnade igen. Antagligen var det för att jag blivit blöt och kall och kanske hade lite vätskebrist som jag fått feber, men nästa morgon var det i alla fall bra.

Då skulle vi också vidare, och från flodbåten såg vi ett par leguaner och en apa. Det lär för övrigt finnas mer än 600 arter av olika fåglar i det här området. Jag kanske tio av dem.

När vi hade kommit i land fortsatte vi med bussen. Vi körde västerut och kom upp bland bergen igen. På ett ställe vid en flod stannade vi för att få se leguaner. De har ett tillhåll där vid floden, och vi såg ett tiotal i olika storlekar och färger. De håller för det mesta till uppe i träden. De stora orangea hanarna är riktigt fina.

Nu blir det några bilder.

 

 

 

 

 

Regn vid Karibiska havet

På väg till den lilla staden David där vi skulle sova en natt innan vi körde vidare norrut stannade vi i Boquete, en stad i provinsen Chiriqui i västra Panama. Chirigui är till stora delar ett höglandsområde med bergstoppar som är mer än 3000 meter över havet. Vägen vi körde var smal och slingrade sig uppför och nedför bergssluttningarna. Som högst var vi på cirka 1300 möh. Där låg molnen stundtals tunga över berg och dalar, men när det var klart (och det var det mest hela tiden) såg vi ett fantastiskt vackert landskap. Överallt var det grönaste grönt. Området är extremt bördigt och det allra mesta av den inhemska matproduktionen sker här.

Boquete ligger på 1200 meter över havet och räknas som Panamas kallaste ort. Det vill säga, det kan gå ner mot 18 grader... Den är lite av ett centrum för odlingar och jordbruksproduktionen, och har bland annat en känd marknad med blomsterarrangemang och livsmedel. Om det nu var för att det regnade medan vi var där, eller om det berodde på något annat, vet jag inte, men de flesta av oss tyckte nog inte att marknaden var mycket att hurra för. I stället för att gå runt på den blev vi snart sittande med mat och dryck på en av stadens serveringar, innan vi fortsatte mot David.

Nästa morgon, det vill säga i onsdags,  fortsatte vi tidigt mot vårt mål, Bucas del Toro på ön Colon i Karibiska havet, längst i norr, inte långt från gränsen till Costa Rica. För att komma dit körde vi över bergsskedjan som går genom landet och fick se helt fantastiska vyer.

För att sedan komma över till ön åkte vi med en tolvsitsig turbåt och kördes ända fram till hotellets båtbrygga. Här väntade ett par slappa dagar, med vågornas skvalp och fåglarnas sång i kokospalmerna utanför fönstret. Ett dopp i havet och ett par drinkar hann vi med innan vi åkte in till staden för att äta gemensam middag. Efter den stannade några av oss i stan och gick till en mysig bar där vi satt ett tag innan vi åkte tillbaks till hotellet.

Nästa morgon hade vi olika aktiviteter inplanerade, det var allt från stranden eller poolen till cykeltur runt ön och båttur med snorkling och delfinspaning. Vädret hade dock andra planer och all båttrafik var inställd. Fast någon storm blev det inte, men däremot en del regn. Folk ändrade planer, några tog ändå en cykeltur, andra gick eller åkte buss in till stan. Någon satte sig med en bok, och jag och reskamraten Stina från Falun (Hej Stinas pappa, om du läser detta) gick en långpromenad längs vägen som följer stranden norrut på ön. Det är väldigt fint här, med den täta gröna regnskogen som växer ända ner mot vattnet och ibland bryts av av smala sandstränder. Man ser färggranna småfåglar och en och annan kolibri. När vi kom tillbaka två och en halv timmar senare tog jag ett dopp innan vi åt lite lunch. Resten av eftermiddagen ägnade jag åt att tvätta lite kläder, vila och skriva.

Även nästa dag var vädret ostadigt, men båtturen blev i alla fall av för dem som hade valt att åka på den. De såg delfiner och en av reskamraterna snorklade öga mot öga med en barracuda. Jag valde en lugn dag igen, besökte bland annat hotellets gym och gick till en mysig strandrestaurang som vi hade sett dagen innan. På eftermiddagen klarnade det upp och vi fick till och med se solen en stund. Det blev med andra ord lite bad och sol. På kvällen åkte vi in till staden och åt gott.

Nästa morgon var det dags att åka vidare. Det var inte långt till gränsen mot Costa Rica. Den passerade vi till fots på bron över floden Sixaola. Sedan åkte vi vidare till den lilla staden Puerto Viejo, som ligger alldeles vid den karibiska kusten. Där åt vi lunch och sedan hade ungefär halva gruppen valt att åka till en kakaoodling för att se hur choklad tillverkas. Vi andra gick runt i staden vars huvudgata helt präglas av kommers kring bad och surfing. Stranden ligger aldrig mer än några steg bort och folk går och cyklar omkring i badkläder.

Costa Rica är liksom Panama grönt och bördigt med mycket regn som skapar goda förhållanden för odling. Inte minst ser man många bananplantager, men det finns naturligtvis väldigt många andra frukter och grödor också.

I kväll sover vi i staden Limon, och regnet hörs slå mot hotellets tak.

Här följer några bílder från Panama. Bilder från Costa Rica kommer en annan dag.

 

 

 

 

 

 

 

Några bilder från Panamakanalen och Panama City

Slussen öppnas.

Turistbåten och de två lotsbåtarna kör in och väntar igen.

Ungdomar som ska lära sig om kanalen och dess betydelse för landet.

 

Här möts norra och södra Amerika.

 

Skyskraporna i djungeln.

Gammalt och nytt.

Kyrkobesökare.

 

En reskamrat funderar på att köpa en Panamahatt.