Mexico

I onsdags morse gick vi till båten som tog oss tillbaka från Caye Caulker till Belize City där bussen väntade för att ta oss vidare norrut. Efter någon timme var vi vid Mexikanska gränsen. När vi hade passerat den omständiga gränskontrollen bytte vi buss. Det har att göra med regler som gäller bussen och/eller chaufförerna. Våra chaffisar Tjoki och Adrian följde med i den nya bussen och fortsatte att hjälpa till med allt möjligt. De är bara bäst! (Han heter förresten inte Adrian, men jag har inte lyckats lära mig vad han egentligen heter, så jag säger Adrian :)
Efter en lång resa kom vi till Playa del Carmen på Yukatanhalvön i sydöstra Mexico. Det är dit man åker om man åker på charterresa till Mexico. Efter att nu ha sett denna plats är det helt obegripligt för mig att någon åker hit frivilligt. Stranden var säkert underbar en gång, men nu ligger solstolarna tätt på rad framför skräniga barer. Gatan ovanför stranden är en gågata med samma skit i varenda affär och resten av staden verkar ganska grå och trist.

I torsdags började därför några av oss med att åka härifrån, närmare bestämt med en vanlig buss till grannstaden Tulum där dels de enda mayaruinerna som hittats vid kusten (och inte långt inne i djungeln) finns, dels en fantastiskt fin strand som inte är exploaterad mer än med en enda servering. Nu hade det i och för sig blåst upp mycket alger, de låg som en plogvall mellan sanden och vattnet, men för övrigt är det verkligen en paradisstrand. Jag är glad att jag åkte dit första dagen, för sedan bröt förkylningen ut med hosta och feber. Det är flera i gruppen som har varit dåliga den sista veckan, och nu var det min tur. I fredags orkade jag ändå vara uppe med hjälp av alvedon så på förmiddagen tog jag en kort promenad på stranden och sedan längs shoppingstråket innan Irene, som också var sjuk, och jag åt lunch och sedan gick till hotellet och sov. På kvällen hade vi gemensam avskedsmiddag och det var förstås trevligt även om det innan kändes omåttligt jobbigt att orka gå dit. Sedan på natten hade jag hög feber. Vaknade kvart i två av att jag feberskakade som en jordbävning. Eftersom vi skulle åka hem nästa dag kändes det måttligt roligt...

Någon utflykt till Chichen Itza blev det med andra ord inte.

Nu sitter jag i skuggan vid hotellpoolen och skriver detta. De som skulle åka vidare till Kuba åkte jättetidigt i morse och vi andra åker från hotellet klockan halv fem i eftermiddag. Den värsta hostan har i alla fall gett sig och jag har inte längre spränghuvudvärk som i morse. Jag har laddat med alvedon så det ska nog gå bra att flyga hem.

 

 

 

Belize

I söndags kom vi till resans sjunde land, Belize. Det skiljer sig från de övriga på några sätt. En viktig orsak till det är att landet inte har varit en spansk koloni (vilket ju också hörs på namnet). Det var britterna som kolonialiserade den här delen av Centralamerika. Det gör till exempel att det officiella språket är engelska, vilket förstås gör det mycket enklare för mig som inte kan spanska, än i de andra länderna där det är ovanligt att man kan engelska.

I Belize är det grönt och bördigt en djungeln och regnskogen har upphört. Träden är lägre, står glesare och har ofta mindre blad. Husen på landsbygden ser ut att ha ganska hög standard och de har stora tomter med gräsmatta och planteringar. Det har jag i stort sett inte sett någon annanstans på denna resa.

Belize är på många sätt en blandning av Karibien och Centralamerika. Människorna som bor där är har i stor utsträckning afrikanska anor. De är betydligt mörkare än de som har sina anor i de andra centralamerikanska länderna.

Vi körde till Belize City och tog en båt därifrån till Caye Caulker, som är en av öarna vid det stora barriärrevet utanför Belizes kust. Detta barriärrev är det största på norra halvklotet och det tredje största i världen. Förutom alla koraller som revet är uppbyggt av finns där färggranna fiskar, hajar, havssköldpaddor, murenor och inte minst stingrockor.

Delar av revet är så grunt att det bildas vågor mot det. Dessa vågor ser man som en vit rand vid horisonten från ön. Jag såg det redan från båten när vi var på väg dit. Riktigt häftigt.

Många av besökarna i Caye Caulker väljer förstås att ta en båttur till revet och snorkla där. Det gjorde dock inte jag. Jag gillar ju nämligen inte alls att snorkla och även om det utan tvekan hade varit häftigt att hänga med på den ändå, så valde jag att i stället åka med båt till en fin liten strand där jag och några andra hade en skön dag i solen.

Fast det var ju dagen efter att vi kom dit, jag höll på att glömma att skriva att på kvällen när vi hade kommit fram var vi ett gäng som åt något helt fantastiskt gott: grillad hummer. Restaurangägaren grillade de nyfångade humrarna bara några meter från borde där vi satt. Han penslade dem rikligt med vitlökssmör och sedan serverades de med bakad potatis och vitlöksbröd. Det var så gott så det går inte att beskriva.

Några valde hummer även nästa kväll men då tog jag en köttbit. Tredje kvällen däremot blev det hummer igen även för mig. Den kvällen var det inte bara våran sista chans att äta hummer på denna ö, det var också sista dagen som hummerfiske var tillåtet, så det var alltså sista chansen att äta det i dubbel bemärkelse.

Humrarna var det bästa med Caye Caulker. Den lilla staden har också en baksida som är mindre trevlig. Den är lite av vad Goa var en gång; ett tillhåll för drogromantiserande personer. Många röker marijuana öppet, och i varenda gathörn står gäng med är höga på både det ena och andra. Trist, mycket trist.

 

 

Två bilder från Copan

Två bilder från mayastaden Copan varr allt jag tog med mobilen i Honduras.

 

 

 

Honduras

Efter en lång resa passerade vi gränsen till Honduras, men sedan var det inte långt kvar till den lilla staden Copan som ligger intill ruinerna av mayatemplet med samma namn. Detta var i onsdags kväll och det enda vi gjorde innan vi la oss var att lite snabbt få något i magen innan det var sovdags.

På morgonen steg vi upp tidigt och promenerade till tempelområdet. Templet byggdes och beboddes av mayakungar mellan 300- och 800-talen. Ja det var ju inte kungarna själva som byggde förstås, utan befolkningen som bodde i bergen runt omkring som under slavlika förhållanden var beroende av kungen för mat och bostad. När tempelområdet hittades på 1800-talet var alla byggnader helt övervuxna av höga träd där rötterna hade brutit sönder byggnaderna. Det såg helt enkelt ut som sten och gröshögar med träd på. Arkeologiska undersökningar och senare varsam restaurering har delvis återskapat något av den forna prakten. Idag är området världsarv.

Vi hade en jätteduktig och dessutom rolig guide som på ett lättsamt sätt berättade om byggnaderna och livet i dem. Kungen hade många fruar och levde med dem i den stora bostadsdelen. Hans första fru var en av hans systrar. Eftersom detta innebar att barnen ofta hade något handikapp som medförde att de inte kunde bli de starka och framgångsrika kungar som traditionen krävde, var det ofta något barn som han hade med någon av de andra fruarna som fick överta makten efter honom.

Mayafolket hade ett avancerat matematiskt system som bygger på talen 0, 1, 5. Med 20-talsprincipen kunde de skriva alla höga tal. De hade en kalender som byggde på att ett solår har lika många dagar och nästan exakt lika många minuter som vår kalender. De visste också mycket om astronomi och hade förstås avancerad byggteknik med vatten- och avloppssystem förutom de murade templen.

På andra områden hade de synsätt som skiljer sig markant från våra. Till exempel hade de tävlingar i bollsport där vinnaren offrades på bål till gudarna och i och med det själv blev en gud.

Det var en intressant rundtur bland ruinerna, och dessutom finns det quesaler där, det vill säga den stora färggranna papegojan som var mayafolkets symbolfågel. Man har satt upp stora holkar åt dem i träden och matar dem med frukt och frön, så de trivs bra och stannar där. De är förstås inte de enda fåglarna där, det finns flera andra men det är de fantastiskt läckra quensalerna man facsineras av. De flyger i flock och vi såg som 10-12 stycken flyga samtidigt mellan träden.

Jag såg också ett sött litet djur, en råtta som jag tror är den största arten av råttor på jorden, ungefär en halvmeter lång med stor rumpa och bakben som är längre än frambenen.

Här i Honduras, liksom i Nicaragua och Guatemala har de som lever idag mayaursprung. På många syns det tydligt. Många pratar också något mayaspråk.

 

På eftermiddagen gick jag tillsammans med Irene och Marina runt i den lilla trevliga staden. Vi avslutade med en caipirinja på förmodligen den enda baren i stan som kunde göra sånna. (Ja, vi frågade på flera ställen.)

Honduras är känt för sitt goda kött. På kvällen åt vi en riktigt god och vällagad köttbit med fräscha grönsaker till.

Minneskortläsaren har inte återuppstått och jag har bara tre mobilbilder från Honduras. De ligger kvar i mobilen vilket betyder att jag just nu inte kan lägga in dem i bloggen, men jag ska försöka hinna komplettera med det senare i kväll.

Guatemala

I lördags morse lämnade vi El Salvador och passerade gränsen till Guatemala. Det är förvånande hur länderna präglas av olika natur och landskap. Här är träden högre igen och många har större blad. Socker är en stor produkt här och man ser inte bara stora sockerrörsodlingar utan även enorma lastbilssläp fullastade med sockerrör som ska processas.

Vi stannade för att äta lunch på ett ställe där det låg flera olika serveringar på rad. Jag och några andra valde att prova snabbmatkedjan Taco Bell och det visade sig vara riktigt gott. Sedan fortsatte vägen uppåt bergen längs slingriga vägar och mot kvällen kom vi fram till världsarvsstaden Antigua. Det har den blivit för att den är byggd i spansk barockstil med många välbevarade byggnader, färgstarka kyrkor och intressanta kyrkoruiner. Vi gick ut och kollade in gatuförsäljningen av allt möjligt hantverk i vackra färger och sedan det livliga lördagskvällslivet innan vi åt jättegott på en trevlig pub. Det är helt klart tacos man ska äta här. Jag fick en stor skål med underbart god guacamole och sedan avslutade jag måltiden ned en lokal romdrink som heter Monkey Punch och är riktigt god. Festlig men inte så söt. Antigua ligger förresten på drygt 1500 meter över havet så det blev långbent och kofta för första gången på resan, men på dagen när solen skiner är det varmt och skönt så då kom shorts och linne på igen.

Vi hade en dag här och jag valde att gå runt i staden och utforska den på egen hand tillsammans med Marina och Irene. Nu har jag nämnt dem flera gånger och det är kanske dags att jag berättar lite om vilka de är. Irene kommer från Upplands Väsby men har bott i 40 år i en liten stad på den italienska östkusten. Marina är hennes italienska väninna. De är jättetrevliga och jag har hängt mer och mer med dem. Nå, i alla fall vi promenerade runt på kullerstensgatorna som är byggda av decimeterstora stenar och hemska att gå på. Vi fascinerades av alla färgglada hus och kyrkor, andra vackra byggnader, träd och parker och livliga marknadsförsäljning. Marina valda att stanna i en kyrka där söndagsmässan pågick. Den var proppfull med folk. Vi köpte färsk mango av en liten tant och jag köpte en vacker bordslöpare av en annan liten tant. Många av stadens invånare var ute på söndagspromenad. Folk träffades i parkerna och hade sina finaste söndagskläder på sig. Kvinnornas klänningar är sydda i traditionellt vävda tyger med fina mönster i klara färger.

Vi åt en ”lätt” lunch, vilket egentligen är en omöjlighet eftersom portionerna är enorma här. Om jag beställer en förrätt orkar jag inte äta upp allt. Jag tog en traditionell rätt som heter pupuros och helt enkelt är två små tortillabröd med fyllning och en god sås till. Jag tog också en avocado som var en av de absolut godaste jag någonsin har ätit.

Efter välbehövlig eftermiddagsvila gick vi ut igen för att äta. Vi hade tänkt gå till samma ställe som kvällen innan eftersom det var så gott där, och vi hade sett några beställa en stor tacotallrik som vi ville ha, men det var någon match på tv och det skränade nåt alldeles förskräckligt från både folk och tv-apparaterna, så vi vände i dörren. I stället gick vi tillbaks till restaurangen där vi hade ätit lunch eftersom den har ett lugnare stuk. Återigen fick vi fantastiskt goda tacorätter och ett gott chilenskt vin till det.

När vi hade ätit gick vi tillbaka till puben där vi hade tänkt äta. Matchen var slut men nu firade de så det var knappt nämnvärt lägre ljudnivå, men vi satte oss och tog varsin Monkey Punch i alla fall. Sedan gick vi för att kolla efter något ställe med bra dansmusik. På det första stället där vi gick in spelade de härlig salsa. Det var trångt på golvet och många par var riktigt duktiga, men vi kände oss rätt så överåldriga. Det hjälpte inte att Irene upprepade att ”everyone is in my age” utan vi gick därifrån. På baren intill spelades det också bra dansmusik och det var några som dansade, så där stannade vi och skakade loss en stund. Strax kom några unga killar som nog tyckte det var exotiskt att dansa med oss.

Nästa morgon var det dags för avfärd igen. Guatemala är väldigt bergigt med högplatåer omringade av höga vulkaner och andra berg. Platåerna är bördiga och överallt ser man odlingar av allt från kål och potatis till kaffe och socker. Vägarna slingrar sig runt och mellan bergen och för bussen är det låg växel som gäller mest hela tiden. Vi har förresten de bästa tänkbara busschaufförer, Tjoki och Adrian. De är costa ricaner och oerhört hjälpsamma och serviceminded. Tjoki kan säga ”rappa på” när vi ska åka :) Vår reseledare Tanja är också jättebra.

Längs vägen passerade vi små samhällen där försäljningsstånden ligger tätt längs vägen och husen står tätt bakom. Servicen är väl utbyggd, men inte alltid organiserad som vi är vana vid.

När vi närmade oss Panajachal blev vägen smalare, brantare och kurvigare. Den slingrade sig längs hisnande vyer ner mot sjön Alitlan. Det ligger som i en gryta mellan höga vulkaner, de högsta på drygt 3000 meter över havet. Sjön ligger på 1500. Hela området är egentligen en kaldera, det vill säga en krater där kanterna har rasat in. På dessa inrasade kanter ligger alltså flera vulkaner, men ingen av dem är aktiva. Runt sjön finns flera små städer och byar som till största delen befolkas av mayafolk.

Vi fick höra att vattnet i sjön brukar vara 17 grader. Det lät bra tyckte Stina och jag så vi gick för att ta oss ett dopp direkt när vi kommit fram. Jag hade ju som vanligt badtermometern med mig men jag behövde inte kolla på den för att veta att det var flera grader varmare. Den visade på 21 och det var riktigt skönt att simma i det klara sjövattnet. Efter badet gick vi för att äta en sen lunch, det blev guacamole igen.

Sedan var det skönt att ta det lugnt ett par timmar innan det var dags för en kvällspromenad och mat igen. Vi gick till len superhäftig liten restaurang som marknadsför sig som ekologisk. Den är dekorerad från golv till tak med prylar som tillverkats av sopor. Lampor och papegojor av petflaskor och en stor guatemalsk flagga av kapsyler för att bara ta ett par exempel. Utan för restaurangen står en robot som är gjord helt av recyklade grejer. Vi var många och det blev stressigt i köket. Det skulle ta 30-40 minuter att göra en pizza och vi såg dem springa ut och flera gånger för att köpa ingredienser från supermarknaden intill. Irene och jag beställde en caipirinja i väntan på maten – och döm om vår förvåning när den visade sig vara fantastiskt god. ”Den bästa sedan Rio” konstaterade vi, men när vi ville beställa en till var limen slut. Vi förvarnade om att vi kommer tillbaka i kväll och vill ha minst två var! Ska väl också tillägga att maten var jättegod.

Nästa morgon var det olika aktiviteter i området som gällde. Två hurtbullar gick upp på den största vulkanen. Några vandrade i en nationalpark, och några valde båttur till byar och städer runt sjön, med eller utan guide. Jag valde det senare, och det blev en mycket bra dag. Vi åkte snabbt i en öppen båt över sjön, först till den lilla staden San Pedro (samma namn som den högsta vulkanen) där vi besökte ett konstnärskooperativ som drivs av 25 lokala konstnärer och ett textilt kvinnokooperativ där vi fick se hur de spinner bomull till garn, växtfärgar det och väver vackra tyger. Växterna som de använder är till exepel avocadobark, kakao, morot och .. För att färgen ska härda doppar de garnet i bananbladsvatten. Vi besökte en frukt- och grönsaksmarknad och såg också katedralen och fick höra lite om hur den traditionella religionen blandas upp med katolicismen. Bland annat offrar man av sina grödor i grottor i bergen för att blidka naturens andar. Sedan fick vi se chokladtillverkning, från kakaofrukt till färdig choklad, och hur mediciner och hygienprodukter tillverkas av örter, men då var jag tvungen att snabbt gå ut för jag kände en allergireaktion komma. Det var mycket pollen i luften vid örtodlingarna. Efter den intressanta rundvandringen i staden åkte vi till nästa stad, Santiago, som är större. Där fick vi veta mer om landets blodiga historia, såg några sevärdheter och åt sedan en god fisklunch; grillad vulkansjöabborre med saffransris, kokta grönsaker och guacamole. Behöver jag säga att det var jättegott??! På vägen tillbaka hade det blåst upp lite på sjön. Vi körde i hög fart rakt mot vågorna. Det hoppade rejält och vi fick oss många glada skratt. Nöjesfält och massage i ett, liksom.

Vila, och sedan tillbaks till caipirinjastället gällde sen innan det blev en tidig kväll. En tidig kväll följs ofta av en tidig morgon och så blev det också. Vid fyra var jag klarvaken, men det gjorde detsamma eftersom vi skulle åka iväg tidigt för ännu en lång dag i bussen. Jag gillar Rosa Bussarnas koncept med få men (oftast) intensiva dagar på väl valda platser, men på den här resan är det färre dagar på varje plats än de tidigare resorna jag har gjort, och det blir många dagar i bussen. Lite för många faktiskt. De borde förlänga den här resan med en vecka.

Vi körde norrut i Guatemala. Landet präglas av sina många vulkaner och högplatåerna som de ofta omringar. Den vulkaniska jorden och det svalare klimatet på hög höjd gör att platåerna är som växthus där allt möjligt kan odlas. Jordgubbar och olivträd skulle till exempel knappast finnas här annars, men det gör de.

En platå har en helt annan karaktär än de andra för där ligger Guatamala city. Vi stannade på bergskanten ovanför den stora staden och tittade ner på den innan vi körde igenom. Jag kan inte påstå att jag kände någon större lust att stanna, det verkar vara en stor och stökig stad utan några speciella sevärdheter. Brottsligheten är också hög som i alla de här länderna. Fast jag måste säga att jag har inte känt någon större risk att utsättas för brott än någon annanstans i världen. Men det är klart att man måste tänka sig för, och inte bete sig hur som helst när och var som helst, men det måste man ju överallt.

På enstaka ställen finns det också industrier mellan bergen, men mest är kullar och dalar täckta med träd där det inte står hus eller är odlat. Det är ett vackert land och för mig är det också det som hittills har varit intressantast på resan. Besöken i mayabyarna var väldigt intressanta, och det var helt klart en av de bästa dagarna hittills.

Minneskortläsaren som jag använder för att föra över bilder från kameran har behagat sluta fungera så om jag inte får den att funka igen kommer jag hädanefter bara att kunna lägga in enstaka bilder som jag har tagit med mobilen. När jag kommer hem kan jag lägga in några fler bilder igen.

 

El Salvador

Uppkopplingarna har varit dåliga i några dagar så här kommer ett inlägg som är nästan en vecka gammalt.

Klockan 5 på morgonen i torsdags startade färden från Granada mot nordväst. Målet var den lilla byn El Tunco som ligger vid kusten i El Salvador. För att komma dit måste vi köra genom de sydvästra delarna av Honduras. Här förändrades landskapet igen. Marken är gul eller brun, träden är låga och småbladiga och de höga bergen böljar sig fram i trädlösa berg och dalar som skiftar i olika nyanser av gult, mörkgrönt, orange, brunt och svart. Det är kort sagt torrt. Men mycket vackert. Honduras betyder ”berg och dalar”. På kullarna växer cypresser, som också är landets största exportvara.

Det ligger spridd bebyggelse längs vägen. Ibland är den mer samlad till små samhällen. Det ligger också väldigt mycket skräp längs vägen. Trafiken är inte jättetät med personbilar men det är desto fler lastbilar. De har ett enda jättestort skåpsläp. Man ser också m många hästar och åsnor.

Vi hade alltså två gränsövergångar och sådana tar tid i den här delen av världen. Dessutom var det en lång körsträcka. Vi kom inte fram förrän vid halv tio på kvällen. Jag gillar ju egentligen inte att åka buss eftersom det är så långtråkigt och jag varken kan läsa eller skriva utan att börja må illa, men det märkliga är att när jag reser på detta sätt, på krokiga och ofta dåliga vägar i fuktig värme, så blir jag inte less. Det är alltid intressant att titta ut genom fönstret, och jag kan både läsa och skriva. På den här bussen har vi dessutom wifi, så jag kan passa på att chatta med dem därhemma. Och titta på härliga bilder på mitt barnbarn Sixten som hans föräldrar skickar :)

Nåväl, vi kom som sagt fram ganska sent till El Tonco och jag gick och la mig på en gång. Byn har en enda smal och enkelriktad gata och de har också byggt en port över infarten till byn, som är för låg för bussar, så vi steg av vid stora vägen och gick längs den delvis kullerstensbelagda gatan till vårt hotell. El Tonco har en lång fin strand för surfare, vilket märktes tydligt på de få barerna vi gick förbi.

Efter frukost och en kort promenad på stranden nästa dag, åkte vi lokalbuss till den närliggande lilla fiskestaden Libertad. Bussen var full redan när vi steg på, men så länge det går att knö in en till så gör de det, så vi kom med. Libertad är en mycket liten stad och det som händer där, händer vid hamnen, som består av en lång träbyggd pir/brygga. De första hundra meterna eller så, är fiskmarknad, där nattens fångst av fisk och skaldjur säljs kilovis. Den är övertäckt av ett tag av presenning. Sedan står de som rensar och filear fisk, samt hugger de med tjockast ryggben i bitar. Bland annat var det två män som fileade hälleflundra och två som höll på med småhajar. Alla delar skärs noggrant loss och sparas för olika ändamål.

Sedan står fiskebåtarna lastade med all utrustning. De står på stadiga trävagnar med breda däck så att de kan skjutas fram och tillbaka. Längst ut på bryggan finns en vinsch som lyfter båtarna varje gång de ska ut och in, och de båtar som ligger här ute på på bryggan är de som sist har kommit in. Vid dem står fiskarna och säljer helt nyfångad fisk. Det är ett härligt folkliv i denna fiskemarknad och befolkningens liv kretsar naturligtvis i stor utsträckning runt den.

Innan vi tog bussen tillbaks satte vi oss på en servering vid strandpromenaden och jag drack och åt en kokosnöt. Mums! Bussresan tillbaka till El Tonco var lika trång och trevlig som ditresan. När vi hade kommit tillbaka gick jag till stranden tillsammans med Marina, Irene och Carolina. Vågorna gick höga och dessutom var det ganska starka tillbakaströmmar, så när jag gick ut i vattnet kände jag först hur jag trycktes ut och sedan kom en jättevåg utifrån och slog omkull mig totalt. Enligt Carolina som var strax efter mig försvann jag helt. Nu var det ju grunt så allt gick bra, bortsett från ett ton sand i bikinin. Jag gick ut igen för att skölja bort den i nästa våg, men det blev bara värre. Vi stannade på stranden en stund men skippade badet, och gick i stället för att äta en sen lunch. Fisk- och skaldjursrätterna är fantastiskt goda här.

Resten av dagen blev det siesta på hotellområdet och sedan en god fiskmiddag, en drink och sedan stannade Maria, Irene, Marina och jag ute och dansade. Det var riktigt roligt, mycket folk på dansgolvet och bra musik; lite salsa och mest reggie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nicaragua

I tisdags kom vi till det tredje landet, Nicaragua. Vi hade inte kört många kilometer in i landet när jag tänkte att nu ser det ut som jag hade förväntat mig. Det vill säga fler små samhällen med enkla landsbygdsbostäder, äldre bilar, arbetslösa, bostadslösa, färre butiker och fler gatuförsäljare av frukt, grönsaker, bönor och kött. Landskapet är också annorlunda. Torrare men fortfarande med mycket träd. Vägarna slingrar sig ofta mellan kullar och höga berg och längs dem blommar den rosa magnolian direkt på sina kvistar. Här åker passagerarna på flaken på lastbilar och picuper och vid vägkanten ser man herdar till fots eller på häst med sin boskap. Nicaragua är det fattigaste av de centralamerikanska länderna. Arbetslösheten är 50 % men i statistiken är till exempel alla de som säljer grödor och annat på marknader och gatan inte medräknade och deras inkomster är knappast höga.

På eftermiddagen kom vi till Grenada. Det är den äldsta kolonialstaden i Centralamerika, vilket även innebär att det är den äldsta staden på det amerikanska fastlandet. Den gamla kolonialbebyggelsen har renoverats varsamt, vilket gör den till en väldigt mysig och speciell stad. De låga, färgglada husen ligger tätt längs gatorna. De är målade i den färg husägaren gillar bäst; rött, gult, lila, grönt, orange... bara klara, glada färger. I staden finns också flera stora byggnader från kolonialtiden som kyrkor, sjukhus, fängelse och järnvägsstation. En del av dem har skadats av de två stora bränder som drabbade staden i samband med frigörelsekrig och revolution, men även dessa har eller håller på att renoveras till museum och hotell.

Vi kom fram på eftermiddagen och Irene, Marina, Carolina och jag snabbade oss ut och tog en guidad tur genom staden med häst och vagn. Det var intressant och hjälpte oss att välja vilka platser vi ville gå till nästa dag. Det var riktigt roligt att komma till en stad efter alla djur- och naturplatser i varit på i nästan två veckor, och vi njöt av det härliga folkvimlet i centrum på kvällen. Vi åt gott och sedan köpte Marina och jag en cigarr som vi rökte några bloss av.

Nästa dag promenerade vi runt i staden, gick in i kyrkor och cigarrfabriker, gick runt på den lokala marknaden där invånarna handlar mycket av det de behöver. Där var det en salig blandning av kött, frukt, grönsaker, skor, väskor, platstpåsar, leksaker, husgeråd, kläder och mycket annat. Det var roligt att gå runt bland alla dofter, se alla färger och höra sorlet från människorna.

Maria och jag tog en bananasplit och kaffe och sedan promenerade vi till den stora sjön som Granada ligger vid. Det är Centralamerikas största sjö och den enda i världen där det finns sötvattenshaj. Kärt barn har många namn, på kartan heter sjön Lago Cocibolca, men i Granada kallsas den Nicaraguasjön. Det blåste rätt bra på sjön, och där vid stan var den inte alls inbjudande att bada i (tvärtom faktiskt) men det finns badplatser längs den.

Sedan åt vi en lätt lunch innan lite eftermiddagsvila vid hotellpoolen. På kvällen skulle vi nämligen åka till den aktiva vulkanen Masaj... Det är ett drygt 600 möh högt berg med fem kratrar varav två aldrig har slocknat. Den krater vi skulle till heter Santiago och är en av ytterst få aktiva vulkaner i världen där det går bilväg ända fram till kraterkanten. Nicaragua är för övrigt väldigt bergigt och många av bergen är sedan länge slockande vulkaner. På vägen upp till kratern finns ett museum som på ett lättsamt sätt berättar om vulkaner i allmänhet, och även en del om jordbävningar, och förstås specifikt om detta vulkanområde, både den vulkaniska aktiviteten förr och nu, men även om områdets djur och natur. Vi besökte museet medan vi väntade på vår tur att köra fram till kratern. De släpper fram ett visst antal fordon åt gången för att det inte ska bli för fullt med folk vid kraterkanten. Man får vara där i femton minuter för att inte utsättas för länge för gaserna som vulkanen släpper ut i luften.

När det är ljust ser man bara gasen som ett grågult moln men på kvällen lyser den glödande lavan upp gasen så den blir röd. Från kraterkanten är det långt ner till lavan och man kan inte se den, men det är häftig med den rödfärgade gasen, och på bilderna man tar syns faktiskt ändå lite av avan som en gul fläck. Även om kraterhålet och gasen i sig egentligen inte är så mycket att se, så är det oerhört fascinerande att vara där och förundras över klotet vi lever på och dess olika former av energi och förändring.

Efter vulkanbesöket åkte vi till Nicaraguas huvudstad Managua för att äta innan återfärden till Granada. Managua har utsmyckats med ett hundratal höga figurer som föreställer träd i olika färger och lyser med många små lanpor. Trädet kallas livets träd och är formgivet av en italiensk konstnär. Varje kväll mellan klockan 18 och 21 är de tända. Vi stannade längs den väg i staden där de flesta av träden finns. Ganska läckert faktiskt, och väldigt förvånade att man aldrig har förr har hört talas om denna installation.