Belize

I söndags kom vi till resans sjunde land, Belize. Det skiljer sig från de övriga på några sätt. En viktig orsak till det är att landet inte har varit en spansk koloni (vilket ju också hörs på namnet). Det var britterna som kolonialiserade den här delen av Centralamerika. Det gör till exempel att det officiella språket är engelska, vilket förstås gör det mycket enklare för mig som inte kan spanska, än i de andra länderna där det är ovanligt att man kan engelska.

I Belize är det grönt och bördigt en djungeln och regnskogen har upphört. Träden är lägre, står glesare och har ofta mindre blad. Husen på landsbygden ser ut att ha ganska hög standard och de har stora tomter med gräsmatta och planteringar. Det har jag i stort sett inte sett någon annanstans på denna resa.

Belize är på många sätt en blandning av Karibien och Centralamerika. Människorna som bor där är har i stor utsträckning afrikanska anor. De är betydligt mörkare än de som har sina anor i de andra centralamerikanska länderna.

Vi körde till Belize City och tog en båt därifrån till Caye Caulker, som är en av öarna vid det stora barriärrevet utanför Belizes kust. Detta barriärrev är det största på norra halvklotet och det tredje största i världen. Förutom alla koraller som revet är uppbyggt av finns där färggranna fiskar, hajar, havssköldpaddor, murenor och inte minst stingrockor.

Delar av revet är så grunt att det bildas vågor mot det. Dessa vågor ser man som en vit rand vid horisonten från ön. Jag såg det redan från båten när vi var på väg dit. Riktigt häftigt.

Många av besökarna i Caye Caulker väljer förstås att ta en båttur till revet och snorkla där. Det gjorde dock inte jag. Jag gillar ju nämligen inte alls att snorkla och även om det utan tvekan hade varit häftigt att hänga med på den ändå, så valde jag att i stället åka med båt till en fin liten strand där jag och några andra hade en skön dag i solen.

Fast det var ju dagen efter att vi kom dit, jag höll på att glömma att skriva att på kvällen när vi hade kommit fram var vi ett gäng som åt något helt fantastiskt gott: grillad hummer. Restaurangägaren grillade de nyfångade humrarna bara några meter från borde där vi satt. Han penslade dem rikligt med vitlökssmör och sedan serverades de med bakad potatis och vitlöksbröd. Det var så gott så det går inte att beskriva.

Några valde hummer även nästa kväll men då tog jag en köttbit. Tredje kvällen däremot blev det hummer igen även för mig. Den kvällen var det inte bara våran sista chans att äta hummer på denna ö, det var också sista dagen som hummerfiske var tillåtet, så det var alltså sista chansen att äta det i dubbel bemärkelse.

Humrarna var det bästa med Caye Caulker. Den lilla staden har också en baksida som är mindre trevlig. Den är lite av vad Goa var en gång; ett tillhåll för drogromantiserande personer. Många röker marijuana öppet, och i varenda gathörn står gäng med är höga på både det ena och andra. Trist, mycket trist.