I tisdags kom vi till det tredje
landet, Nicaragua. Vi hade inte kört många kilometer in i landet
när jag tänkte att nu ser det ut som jag hade förväntat mig. Det
vill säga fler små samhällen med enkla landsbygdsbostäder, äldre
bilar, arbetslösa, bostadslösa, färre butiker och fler
gatuförsäljare av frukt, grönsaker, bönor och kött. Landskapet
är också annorlunda. Torrare men fortfarande med mycket träd.
Vägarna slingrar sig ofta mellan kullar och höga berg och längs
dem blommar den rosa magnolian direkt på sina kvistar. Här åker
passagerarna på flaken på lastbilar och picuper och vid vägkanten
ser man herdar till fots eller på häst med sin boskap. Nicaragua är
det fattigaste av de centralamerikanska länderna. Arbetslösheten är
50 % men i statistiken är till exempel alla de som säljer grödor
och annat på marknader och gatan inte medräknade och deras
inkomster är knappast höga.
På eftermiddagen kom vi till Grenada. Det är den äldsta kolonialstaden i Centralamerika, vilket även innebär att det är den äldsta staden på det amerikanska fastlandet. Den gamla kolonialbebyggelsen har renoverats varsamt, vilket gör den till en väldigt mysig och speciell stad. De låga, färgglada husen ligger tätt längs gatorna. De är målade i den färg husägaren gillar bäst; rött, gult, lila, grönt, orange... bara klara, glada färger. I staden finns också flera stora byggnader från kolonialtiden som kyrkor, sjukhus, fängelse och järnvägsstation. En del av dem har skadats av de två stora bränder som drabbade staden i samband med frigörelsekrig och revolution, men även dessa har eller håller på att renoveras till museum och hotell.
Vi kom fram på eftermiddagen och Irene, Marina, Carolina och jag snabbade oss ut och tog en guidad tur genom staden med häst och vagn. Det var intressant och hjälpte oss att välja vilka platser vi ville gå till nästa dag. Det var riktigt roligt att komma till en stad efter alla djur- och naturplatser i varit på i nästan två veckor, och vi njöt av det härliga folkvimlet i centrum på kvällen. Vi åt gott och sedan köpte Marina och jag en cigarr som vi rökte några bloss av.
Nästa dag promenerade vi runt i staden, gick in i kyrkor och cigarrfabriker, gick runt på den lokala marknaden där invånarna handlar mycket av det de behöver. Där var det en salig blandning av kött, frukt, grönsaker, skor, väskor, platstpåsar, leksaker, husgeråd, kläder och mycket annat. Det var roligt att gå runt bland alla dofter, se alla färger och höra sorlet från människorna.
Maria och jag tog en bananasplit och kaffe och sedan promenerade vi till den stora sjön som Granada ligger vid. Det är Centralamerikas största sjö och den enda i världen där det finns sötvattenshaj. Kärt barn har många namn, på kartan heter sjön Lago Cocibolca, men i Granada kallsas den Nicaraguasjön. Det blåste rätt bra på sjön, och där vid stan var den inte alls inbjudande att bada i (tvärtom faktiskt) men det finns badplatser längs den.
Sedan åt vi en lätt lunch innan lite eftermiddagsvila vid hotellpoolen. På kvällen skulle vi nämligen åka till den aktiva vulkanen Masaj... Det är ett drygt 600 möh högt berg med fem kratrar varav två aldrig har slocknat. Den krater vi skulle till heter Santiago och är en av ytterst få aktiva vulkaner i världen där det går bilväg ända fram till kraterkanten. Nicaragua är för övrigt väldigt bergigt och många av bergen är sedan länge slockande vulkaner. På vägen upp till kratern finns ett museum som på ett lättsamt sätt berättar om vulkaner i allmänhet, och även en del om jordbävningar, och förstås specifikt om detta vulkanområde, både den vulkaniska aktiviteten förr och nu, men även om områdets djur och natur. Vi besökte museet medan vi väntade på vår tur att köra fram till kratern. De släpper fram ett visst antal fordon åt gången för att det inte ska bli för fullt med folk vid kraterkanten. Man får vara där i femton minuter för att inte utsättas för länge för gaserna som vulkanen släpper ut i luften.
När det är ljust ser man bara gasen som ett grågult moln men på kvällen lyser den glödande lavan upp gasen så den blir röd. Från kraterkanten är det långt ner till lavan och man kan inte se den, men det är häftig med den rödfärgade gasen, och på bilderna man tar syns faktiskt ändå lite av avan som en gul fläck. Även om kraterhålet och gasen i sig egentligen inte är så mycket att se, så är det oerhört fascinerande att vara där och förundras över klotet vi lever på och dess olika former av energi och förändring.
Efter vulkanbesöket åkte vi till Nicaraguas huvudstad Managua för att äta innan återfärden till Granada. Managua har utsmyckats med ett hundratal höga figurer som föreställer träd i olika färger och lyser med många små lanpor. Trädet kallas livets träd och är formgivet av en italiensk konstnär. Varje kväll mellan klockan 18 och 21 är de tända. Vi stannade längs den väg i staden där de flesta av träden finns. Ganska läckert faktiskt, och väldigt förvånade att man aldrig har förr har hört talas om denna installation.
På eftermiddagen kom vi till Grenada. Det är den äldsta kolonialstaden i Centralamerika, vilket även innebär att det är den äldsta staden på det amerikanska fastlandet. Den gamla kolonialbebyggelsen har renoverats varsamt, vilket gör den till en väldigt mysig och speciell stad. De låga, färgglada husen ligger tätt längs gatorna. De är målade i den färg husägaren gillar bäst; rött, gult, lila, grönt, orange... bara klara, glada färger. I staden finns också flera stora byggnader från kolonialtiden som kyrkor, sjukhus, fängelse och järnvägsstation. En del av dem har skadats av de två stora bränder som drabbade staden i samband med frigörelsekrig och revolution, men även dessa har eller håller på att renoveras till museum och hotell.
Vi kom fram på eftermiddagen och Irene, Marina, Carolina och jag snabbade oss ut och tog en guidad tur genom staden med häst och vagn. Det var intressant och hjälpte oss att välja vilka platser vi ville gå till nästa dag. Det var riktigt roligt att komma till en stad efter alla djur- och naturplatser i varit på i nästan två veckor, och vi njöt av det härliga folkvimlet i centrum på kvällen. Vi åt gott och sedan köpte Marina och jag en cigarr som vi rökte några bloss av.
Nästa dag promenerade vi runt i staden, gick in i kyrkor och cigarrfabriker, gick runt på den lokala marknaden där invånarna handlar mycket av det de behöver. Där var det en salig blandning av kött, frukt, grönsaker, skor, väskor, platstpåsar, leksaker, husgeråd, kläder och mycket annat. Det var roligt att gå runt bland alla dofter, se alla färger och höra sorlet från människorna.
Maria och jag tog en bananasplit och kaffe och sedan promenerade vi till den stora sjön som Granada ligger vid. Det är Centralamerikas största sjö och den enda i världen där det finns sötvattenshaj. Kärt barn har många namn, på kartan heter sjön Lago Cocibolca, men i Granada kallsas den Nicaraguasjön. Det blåste rätt bra på sjön, och där vid stan var den inte alls inbjudande att bada i (tvärtom faktiskt) men det finns badplatser längs den.
Sedan åt vi en lätt lunch innan lite eftermiddagsvila vid hotellpoolen. På kvällen skulle vi nämligen åka till den aktiva vulkanen Masaj... Det är ett drygt 600 möh högt berg med fem kratrar varav två aldrig har slocknat. Den krater vi skulle till heter Santiago och är en av ytterst få aktiva vulkaner i världen där det går bilväg ända fram till kraterkanten. Nicaragua är för övrigt väldigt bergigt och många av bergen är sedan länge slockande vulkaner. På vägen upp till kratern finns ett museum som på ett lättsamt sätt berättar om vulkaner i allmänhet, och även en del om jordbävningar, och förstås specifikt om detta vulkanområde, både den vulkaniska aktiviteten förr och nu, men även om områdets djur och natur. Vi besökte museet medan vi väntade på vår tur att köra fram till kratern. De släpper fram ett visst antal fordon åt gången för att det inte ska bli för fullt med folk vid kraterkanten. Man får vara där i femton minuter för att inte utsättas för länge för gaserna som vulkanen släpper ut i luften.
När det är ljust ser man bara gasen som ett grågult moln men på kvällen lyser den glödande lavan upp gasen så den blir röd. Från kraterkanten är det långt ner till lavan och man kan inte se den, men det är häftig med den rödfärgade gasen, och på bilderna man tar syns faktiskt ändå lite av avan som en gul fläck. Även om kraterhålet och gasen i sig egentligen inte är så mycket att se, så är det oerhört fascinerande att vara där och förundras över klotet vi lever på och dess olika former av energi och förändring.
Efter vulkanbesöket åkte vi till Nicaraguas huvudstad Managua för att äta innan återfärden till Granada. Managua har utsmyckats med ett hundratal höga figurer som föreställer träd i olika färger och lyser med många små lanpor. Trädet kallas livets träd och är formgivet av en italiensk konstnär. Varje kväll mellan klockan 18 och 21 är de tända. Vi stannade längs den väg i staden där de flesta av träden finns. Ganska läckert faktiskt, och väldigt förvånade att man aldrig har förr har hört talas om denna installation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar